Hur ska det betalas?
Intel har en stor kassakista och höga marginaler, vilket gör att de har råd att plöja ned tiotals miljarder USD årligen. Skattkistan är dock inte bottenlös och som vi tidigare skrivit gör Intel ingen hemlighet av att högstbjudande vinner de eftertraktade fabrikerna. Det handlar dock inte enbart om skattelättnader och andra incitament för att förverkliga drömmen om att bli en kontraktstillverkare, som kan gå upp mot de stora drakarna TSMC och Samsung.
I USA återfinns CHIPS for America Act, en fond framtagen av det politiska styret i Washington för att främja forskning och utveckling, men också för att locka företag att bygga mer i landet. Det här är pengar som sannolikt kommer väl till pass för att locka TSMC att bygga än mer än aviserat i landet, likaså Samsung, men givetvis även Intel. Totalt är 52 miljarder USD öronmärkta till fonden.
Närmare våra hem finns istället EU Chips Act, som lovar 43 miljarder euro eller dryga 450 miljarder kronor, för att främja kontraktstillverkning i regionen. Av dessa pengar är 5 miljarder euro direkta EU-investeringar medan totalsiffran är ”en kombination av privata och offentliga investeringar”. Semi14 har skrivit om EU Chips Act och gjort en analys i en separat artikel.
Att Intel hyser ambitioner att bli en kontraktstillverkare har många delar. Det uppenbara är att se en ny tillväxtmarknad, som nämnt leading-edge computing, där total adressable market (TAM) beräknas vara 100 miljarder år 2025. Det kan jämföras mot Intels omsättning om 79 miljarder USD år 2021. Den som är cynisk kan också se en till del i det, nämligen att Intel i det långa loppet behöver statliga skattelättnader och direkta investeringar för att fortsätta med sin IDM-modell.
Det är ingen slump att aktörer som AMD och IBM inte längre har egna fabriker. Att Intel i princip står ensam kvar som IDM med spjutspetsteknik har att göra med skenande kostnader i takt med att vi kommer närmare den gräns som sätts av fysikens lager. Forskning och utveckling, nya fabriker och verktyg, har samtliga gått upp i pris och som nämnt handlar det inte om några få miljoner räknat i amerikanska dollar. Även för en gigant som Intel börjar det bli kännbart och än mer kännbart kommer det att bli.
Idag är halvledarbristen på alls läppar och när CHIPS för America Act inte passerade representanthuset var Intel en av de mest högljudda att hetsa på representanthuset att rösta igenom det. Motiveringen var givetvis att det var viktigt – för USA – men för Intels del handlar det om att smida medan järnet är varmt. Det finns redan tecken på att kretsbristen är på väg att lätta och i takt med att situationen förbättras svalnar politikernas intresse att hjälpa vinstdrivande aktiebolag investera i dyra fabriker.
EU i beroendeställning till Intel
I syfte att minska beroendet av Asien har USA och EU det senaste året uppvaktat TSMC, Samsung och Intel. Klart bäst har det gått för USA, som redan har Intel på hemmaplan. Samsung har redan en fabrik i Texas och kunde under hösten tillsammans med det lokala styret gå ut med att det blir en till. Efter viss skepsis och ifrågasättande om arbetsmoralen hos västerländsk arbetskraft har även TSMC valt att etablera sig i USA.
EU vill att 20 procent av världens kretsar räknat i värde tillverkas inom regionen, ett mål TSMC hånfullt kallat orealistiskt. Likaså har TSMC gett EU kalla handen gällande att bygga fabriker på kontinenten. Samsung har inte gjort mycket väsen av sig och det är därför oklart var de står eller om någonting kommer hända. Bland de stora drakarna som på riktigt kan påverka världsbalansen står Intel kvar och de är redo att leverera.
Hur långt EU och dess 27 medlemsländer är beredda att gå för att tillmötesgå Intel begäran om direkta investeringar och skattelättnader återstår att se. Så länge varken TSMC eller Samsung visar intresse för regionen är svaret sannolikt mycket långt. Som EU-kommissionens ordförande, Ursula von der Leyen själv sade vid presentationen av unionens satsningar på kretsar – ”There’s no digital without chips.”
