Få människor i Sverige har en så samhällsbildande roll inom halvledare och elektronikutveckling som Mikael Östling – han är nämligen professor och prorektor på Kungliga Tekniska Högskolan. Sedan 1999 har han varit professor i det fasta tillståndets elektronik (Solid State Electronics). Han var ansvarig för KTHs etablering av Electrumlaboratoriet. Faktum är att även idén till Semi14 föddes under den första kontakten mellan undertecknad och Östling.
Jonas Klar: Vem är du, vad arbetar du med?
Mikael Östling: Jag är professor i det fasta tillståndets elektronik och har arbetat med de här frågorna sedan 80-talet. Jag har jobbat mycket med forskningsinfrastruktur och ser till att vi har rätt leksaker att köra med. Nu senast har jag ordnat 50 miljoner internt till KTH för att stärka mycket av utrustningen, bland annat för halvlederiet. Jag jobbar mycket med mikroelektronikfrågor i min forskning och internationellt mot EU. Jag hade faktisk förmånen att erhålla ett ERC Advanced Grant som gav en bra skjuts framåt för vår grupp på KTH
Därtill har jag varit till Stanford i två omgångar som Fulbright fellow och visiting professor och Gainesville, Florida en gång, så jag har prövat på vad som händer även i Silicon Valley. Det var väldigt inspirerande och jag tog med mig en hel del av de erfarenheterna till Sverige. Till exempel startade jag ett IEEE chapter inom Electron Devices. Den verksamheten lever och verkar fortfarande, men jag skulle säga att det är ett helt annat tempo och intresse för den där typen av frivillig verksamhet i Sverige.
På Stanford ordnade IEEE kvällssessioner på olika företag i området och det var fullsatt varje möte. Skulle vi göra det i Sverige om kvällarna kommer inte många själar, det är ett helt annat engagemang där man engagerar sig helhjärtat i tekniken. Men i Sverige gör vi vad vi kan för att få upp intresset.
Jonas Klar: Vad gör vi i halvledarväg idag i Sverige?
Mikael Östling: Det händer ganska mycket på forskningsnivå. Skalar vi om det sett till Sveriges storlek tycker jag vi gör mycket vid våra olika universitet.
När vi tänker på halvledare tänker vi kanske ofta lite stereotypt på Intel-halvledarna, TSMC, Samsung – det gör vi inte speciellt mycket av i Sverige, själva tillverkningen av chip. Vi gör däremot mycket på designsidan, Ericsson-koncernen har vass design i de bästa processer som finns. Tyvärr, för vår del, så är de inte speciellt intresserade av hur kretsarna tillverkas.
Sedan har vi MYFAB, fyra stycken superfina labb i Sverige, hos Lunds Universitet, Chalmers, Uppsala och KTH. Det är ett nätverk som Vetenskapsrådet sponsrar, och jag är ordförande för styrgruppen i MYFAB. Där har vi kompletterande verksamhet, vi gör inte samma sak i alla fyra labb, men tillsammans tror jag vi har norra Europas vassaste universitetsresurser för forskning i halvledarteknologi.
Vi har informellt delat upp intressena mellan universiteten. I Lund har vi trefem, nanowires och CMOS-design, i ett tätt samarbete med Ericsson. Chalmers gör rätt naturligtvis mycket med mikrovågsteknik, trefem-teknik med superhöga frekvenser, terahertz-teknik och galliumnitridkomponenter riktad mot RF-teknik. Uppsala gör mycket material teknik mot bioområdet, mycket solceller. De har även kiselteknologi i framkant, där det ursprungligen är folk från KTH som driver avdelningarna. Naturligtvis gör dessa universitet även mer än så men med betoning på fokusering är det en kort sammanfattning om än inte fullständig.
Hos oss på KTH har vi den mest avancerade kiselteknologin i Sverige, vi gör till och med CMOS-kretsar på upp till 100 000 transistorer. Här har vi en stabil process som vi utvecklat med designregler där man kan testa olika sensorer som man bygger in. Vi har CMOS-teknik i grunden, och du kan lägga på olika saker som sensorer saker som bio och gas – saker som inte går att få testade när du går till ett företag och vill ha en produkt utvecklad. Vi kan erbjuda en sådan process, vilket är unikt. Vi har också utvecklat 3D integrering av germaniumtransistorer på kisel för både snabbare kretsar och mer tätpackade.
Därtill har vi kiselkarbid och fotonik till viss del, även om det sistnämnda inte är vårt största område på halvledarnivå. Det finns mycket fotonik som inte är på halvledarnivå, som lasrar och liknande. Vi har alltså delat upp landskapen någorlunda mellan skolorna och vi är i full färd med att tydligare kommunicera detta utåt. Utmaningen är nu, KTH tillsammans med Chalmers och Lund, att med enad front gå till Vinnova och regeringen och visa Sveriges bästa sida ned mot EU och Chips Act.
Trots att det kanske inte är så tydligt utåt som det borde vara, så har vi faktiskt ett väldigt gott track record. Många företag är sprungna ur våra universitetslabb och har sålts för ohyggliga pengar. Exempel på några som finns kvar är Silex, som växte ur Electrum-labbet under tidigt 2000-tal och nu finns i Jakobsberg. Jag sålde också mitt eget företag, TranSiC, som gick till Fairchild, numera ON Semi. De finns kvar i Kista och verkar i vårt labb.
Jonas Klar: Hur ser läget ut på utbildningsfronten sett till halvledare i Sverige?
Mikael Östling: Under de senaste 20 åren har vi gått från att ha intresse i att studera halvlederi från svenska medborgare till att inte ha speciellt många alls. Jag och en kollega har en kurs i halvledarteknologi, där man går igenom hur chip tillverkas och den processen – i år hade vi ingen som pratade svenska. För 20 år sedan hade vi nästan ingen som behövde kursen på engelska. Det har ändrats väldigt snabbt. Däremot har vi bra studenter i våra internatinella mastersprogram.
