Inledning
Det har gått lite mer än två år sedan Nvidia lanserade arkitekturen ”Ampere”. Med denna bytte Nvidia tillverkare till Samsung och gick därmed över till en mer avancerad tillverkningsteknik, vilket gjorde det möjligt att öka prestandan markant jämfört mot föregående generation RTX 2000 ”Turing”. Det blev ett ovanligt stort kliv, men uppmärksamheten riktades mot något helt annat.
Vad som borde varit en solskenshistoria solkades ned av bristande tillgång. Anledningen till detta stavas coronapandemin, som orsakade komponentbrist samtidigt som efterfrågan på nya leksaker sköt i höjd bland människor som klättrade på väggarna och sökte underhållning i hemmet. Mining fick också en nyrenässans. En perfekt storm.
Efter Ampere kommer ”Ada Lovelace” på konsumentsidan, som följer i svallvågorna av ”Hopper” som är en arkitektur renodlad för datacenter. Förutom löften om bättre tillgänglighet står givetvis stora förbättringar på tapeten, och även här är ovanligt stort en korrekt beskrivning. Möjligen ännu mer än det förra generationsskiftet. Fler CUDA-kärnor, betydligt högre klockfrekvenser, kraftfullare Tensor-kärnor för maskininlärning, RT-kärnor för ray tracing och betydligt mer därtill.
Den nya toppmodellen är Geforce RTX 4090 som använder grafikkretsen AD102, en riktig gigant till krets. Med en storlek på 608 mm² huserar den hela 78 miljarder transistorer, något som möjliggörs av en för Nvidia skräddarsydd 4-nanometersteknik hos TSMC.
