Uppgifter om att Intels tillverkningsdivision är till salu har fått aktien att skjuta i höjd. Påhejarna till detta talar om att maximera värdet för aktieägarna och det spekuleras i om TSMC kan vara en intressent. Nyligen publicerades en debattartikel i Fortune signerad fyra tidigare styrelseledamöter på Intel, som motsatte sig inblandning från TSMC och menade att det bästa vore att bryta loss tillverkningen till ett separat bolag som helägs av amerikanska investerare.
Något oväntat svarar Craig Barrett, som under 1998–2005 var VD på Intel, på debattartikeln och sågar alla tankar om att knoppa av tillverkningsdivisionen. Hans huvudargument är att Intel nyligen lanserades sin tillverkningsteknik Intel 18A (1,8 nanometer) och att bolaget i alla fall på pappret ser ut att vara ikapp TSMC, vars motsvarande N2 (2 nanometer) också sjösätts under 2025.
Förutom introduktionen av Intel 18A pekar Barrett på att Intel är på god väg att ta ledartröjan med framtida tekniker. Det första han pekar på är att bolaget processat 10 000 kiselskivor (eng. wafers) med scanners av typen High-NA EUV och att de här har ett försprång mot resten av världen. För det andra pekar han på Backside Power Delivery (BSPD) som introducerats med Intel 18A, vilket kan beskrivas som en teknikrevolution på transistorsidan.
Att Barrett har sådan tilltro till en tillverkningsteknik och stundande avancemang som High-NA EUV tillskrivs var Intel gått fel det senaste decenniet – på tillverkningssidan. När bolaget 2014 introducerade sin 14-nanometersteknik hade de ett mångårigt försprång mot TSMC och Samsung, ett försprång som praktiskt taget ingen trodde att de senare kunde knappa in på. Att bolaget misslyckandes lansera en fungerande 10-nanometersteknik (idag kallad Intel 7) var det som till slut gjorde att TSMC och till viss mån även Samsung sprang om Intel.
Att hamna på efterkälken på tillverkningssidan gjorde även att bolaget tappade på produktsidan, som är beroende av nya tillverkningsprocesser, vilket i sin tur är anledningen till att exempelvis ärkerivalen AMD på många områden har högre presterande och mer energieffektiva produkter än Intel. Med andra ord – hade Intel inte fallit på eget grepp hade de troligen fortfarande varit ledande inom såväl tillverkning som kretsdesign. Med en teknik som eventuellt matchar eller är bättre än TSMC:s motsvarighet har Intel goda förutsättningar att komma tillbaka, menar Barrett.
Med ovan i åtanke menar Barrett att det är dags att sluta prata om att stycka upp Intel som ”den enda lösningen”. Istället vill han att Intel ska ta fasta på sin ”tekniska återuppståndelse” och göra slag i saken att konkurrera med TSMC i spjutspetsen, där höga marginaler finns att hämta. Oron om att prospektiva kunder och Intel-konkurrenter inte vill använda Intels fabriker viftar han bort, och menar att bäst teknik vinner. Valet mellan TSMC och Intel innebär också att konkurrerande kretsdesigners får ett sätt att differentiera sig på, jämfört med idag där TSMC är det enda alternativet som finns att tillgå i spjutspetsen.
Samtidigt som Barrett helt skjuter ned tanken om att bryta loss tillverkningsdivisionen och lägga ut den på entreprenad är han inte främmande till statlig intervention, då inte nödvändigtvis i form av subventioner. Han lyfter själv som exempel att den amerikanska staten gjort direktinvesteringar i andra krisande institutioner, såsom banker under finanskrisen 2007–2008, som är kritiska för USA:s ekonomi och nationella säkerhet. Detta är en tanke som tidigare väckts på annat håll, där argumentet är att skattebetalare till skillnad från subventioner skulle få ta direkt del av eventuella vinster om Intel lyckas vända skutan.
Jämte en öppenhet om statliga investeringar i Intel går Barrett kort in på inrikespolitiken och dess syn på halvledarindustrin. Här kritiserar han Biden-administrationen drog ut på tiden med att implementera rättsakten Chips Act och dela ut subventioner från denna, och hyllar samtidigt den nytillträdda Trump-administrationens förmåga att fatta ”omedelbara beslut och åtgärder”. Som exempel nämner han hur Donald Trump kvickt efter sitt tillträde införde handelstullar.
Ett decennium av dåligt ledarskap
Craig Barrett påpekar att Intel hade 100 000 anställda under hans tid som VD och tar det som intäkt för att han vet vad han talar om. Istället för att bryta isär bolaget bör Intel fortsätta på den inslagna väg som Pat Gelsinger stakat ut och rekrytera en VD som följer samma vision. Detta till skillnad från idag, där bolaget styrs av två tillfälliga VD:ar med fel kompetenser i form av en ekonomichef (CFO), David Zinsner, och en produktchef, Michelle Johnston Holthaus.
Mest klarsynt är att Craig Barrett påpekar vad som borde vara självklart – halvledarindustrin är komplex och allt tar tid – men att människor nu söker sig till kortsiktiga enkla lösningar. Ett krasst faktum är att kretsdesigner och att ta fram nya tillverkningsprocesser tar flera år och att det inte går att skynda på, oavsett hur mycket investerare som inte ser längre än ett par kvartal bort vill det. När Intel nu fyra år efter att Pat Gelsinger satte upp en färdplan är på väg att ”återta sitt ledarskap” vore den allra dummaste idén att stycka upp företaget i bitar, menar Barrett.
The moment you announce you are splitting up Intel you’ll lose the momentum and resources you need to succeed. In my opinion, a far better move might be to fire the Intel board and rehire Pat Gelsinger to finish the job he has aptly handled over the past few years.
Craig Barrett, VD på Intel år 1998–2005
Den långa utläggningen avslutas med att den bästa lösningen kanske vore att sparka hela styrelsen och återanställa Pat Gelsinger för att avsluta det jobb han hanterat ”på ett lämpligt sätt” under de senaste åren. Någonting Semi14 kan skriva under på.
”För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras” – Marcus Porcius Cato (den äldre)
