Jonas Klar: Vad tror du behövs för att göra halvledare attraktiva för det svenska folket och nya studenter?
Mikael Östling: Det är en stor utmaning. Vi behöver få ihop en helhet. Vi behöver naturligtvis prata om all den här elektroniken. Det är inte bara rå teknologi, utan det är någonting som är bra för hållbarheten i samhället. Vi får med hjälp av bättre halvledare fram energieffektivare elektronik med bättre halvledare. Det här gäller hela vägen från hur vi producerar energi, hur vi transporterar energi till hur vi konsumerar elenergi. Här finns massor med vinster att göra. Vi behöver få fram att det här är teknik som är samhällsnyttig.
När det kommer till studenter har vi också en utmaning i att få in tjejer. De flesta kvinnliga studenter på KTH och Chalmers inom halvlederiet kommer oftast från utlandet där ämnet har högre status. Vi måste få in förebilder, men även ett tvärdisciplinärt tänk. Givetvis måste man förstå hur halvledare tillverkas om man verkar i branschen, men man måste också ha en förståelse för hur och var de används: hur man kan göra smarta lösningar.
Det sker ett generationsskifte i branschen nu. Som jag nämnde har vi på 20 år gått från helsvenskt till helutländskt, nu måste vi gå tillbaka till en sund blandning nationaliteter, men även en blandning mellan killar och tjejer. Det är inte svårare än tidigare att attrahera tjejer, vi borde kunna använda samhällsnyttan och den gröna elektroniken för att locka fler.
Jonas Klar: Vad tror du EU:s Chips Act kommer innebära?
Mikael Östling: Den innebär att Europa vill satsa på någon stor fab och naturligtvis design. Där behöver de utbildat folk. Det vi försöker hitta tillsammans, Lund, Chalmers och KTH, är ett upplägg på hur vi kan samarbeta kring utbildningen av talangerna i det här området. Vi vet ju att det inte kommer bli en stor fab i Sverige, men kanske kan EU-pengarna bidra till någonting mer här på hemmaplan.
Intel ser ut att redan ha bestämt sig för Tyskland, så de kommer. Kanske kan TSMC också lockas in. Sedan kommer EU:s egna pengar och företagens investeringar, cirka 450 miljarder kronor, få saker att hända. Här gäller det att Sverige verkligen positionerar sig så att vi syns, att vi skickar fram företrädare som kan ta plats i kommitéerna där fransmännen och tyskarna hugger åt sig stora delar. Italienarna ska vi inte heller glömma, de är med och har till exempel ST som är väldigt skickliga på att positionera sig mot EU.
Industriorinterade projekt program som ECSEL och tidigare MEDEA, MEDEA+ och ECSEL betalas av medlemsänderna själva, i varje fall de stora pengarna kommer inte från EU-kommissionen. De får en EU-label, och därefter häller staterna in massvis med manår på projekten, medan svenska bolag har förhållandevis stått vid sidan av. Nu på senare tid tror jag även svenska bolag har insett att det är såhär man gör, även om det kanske inte funnits svenska statliga pengar via Vinnova ännu.
Vår leverans kommer vara viss forskning, det borde lossna lite forskningspengar via Horizon Europe-projekten. I grund och botten tror jag det behövs mer utbildat folk som kan göra nytta i en europeisk halvledarindustri. Industrin är såpass global numera att det går enkelt för en svensk att arbeta i den och röra sig mellan olika företag.
Det är jättebra att det satsas – det blir en helt annan mental höjd när man vet att EU satsar så mycket pengar på branschen. Däremot behöver vi synas och jobba för det. Det behöver göras över en längre period, på sikt tror jag vi kan vara med som starka företrädare på EU-nivå.
